Indonesien

Indonesien är världens fjärde folkrikaste land och det land i världen som hyser flest muslimer. Sedan daktatorn Suharto störtades från makten 1998 har Indonesien varit en demokrati. I landet finns en fri fackföreningsrörelsen, men det råder splittringen mellan många olika konkurrerande fackföreningar.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
1 919 440 km2
Huvudstad
Jakarta
Språk
Bahasa är officiella språk, därutöver talas många lokala språk, varav det största är javanesiska.
Ratificerade kärnkonventioner:
29 – 87 – 98 – 100 – 105 – 111 – 138 – 182

Arbetsmarknad och ekonomi: 

Indonesien drabbades hårt av Asien-krisen 1997 och den globala finanskrisen 2009. Därefter har ekonomin återhämtat sig och den ekonomiska tillväxten har stundtals varit snabb. I delar av landet sker nu en snabb industrialisering och stora satsningar på infrastruktur. Snabbast är utvecklingen på ön Java och i synnerhet runt huvudstaden Jakarta. Ett annat område med snabb ekonomisk tillväxt är ön Batam nära Singapore. Hela ön ingår i en ekonomisk frizon med låga företagsskatter och generösa tullvillkor. Batam har i dag blivit ett globalt centrum för elektronikindustri, varv, oljeindustri mm.

Indonesien har idag en arbetskraft på omkring 130 miljoner människor. Arbetslösheten har successivt sjunkit och har under senare år legat kring 5 procent. Samtidigt är den informella sektorn stor. Hälften av arbetskraften återfinns där. Utbildningsnivån är också låg, endast 9 procent av de i arbete har högskoleutbildning.

I andra delar av Indonesien är arbetslösheten hög. En faktor som hämmar utvecklingen är den omfattande korruptionen. Med mutor går det mesta att köpa – från högre skolbetyg till utslag i domstolarna. Landets utlandsskuld är hög, men det har funnits ett starkt motstånd mot IMF:s krav på inre omstruktureringar. Detta har lett fram till att landet lämnat IMF, även om samarbetet med valutafonden ska fortsätta.

Den fackliga situationen: 

I landet Indonesien finns drygt 70 registrerade fackliga organisationer. Bara en mindre del av dessa är centralorganisationer. De flesta är förbund, varav många tillhör en registrerad konfederation. En relativt stor grupp av fackliga organisationer existerar dessutom bara på pappret. Några har rasat samman, andra har aldrig varit mer än ett centralt kontor. Bland de fackliga konfederationerna finns sålunda enbart en handfull som det finns anledning att ta på allvar. Den äldsta organisationen är KSPSI, det vill säga en direkt fortsättning på den tidigare statskontrollerade fackföreningsrörelsen. Det inre sönderfallet av KSPSI har emellertid fortsatt och organisationen har splittrats flera gånger. KSPSI anger att organisationen för närvarande har omkring en halv miljoner medlemmar. 

En facklig struktur som både består av gamla reformerade förbund och ett antal nybildade är KSPI. KSPI bildades 2003 och redovisar för närvarande att man omkring 3 miljoner medlemmar.

Svensk fackföreningsrörelse har för närvarande kontakt med flera fackförbund i Indonesien, varav de flesta är anslutna till KSPI. Stora medlemmar inom KSPI är bland annat det indonesiska lärarförbundet PGRI och metallförbund SPMI som har lokala avdelningar vid svenska företag som exempelvis SKF.

En facklig rörelse som vuxit fram helt vid sidan av den tidigare statligt kontrollerade rörelsen är KSBSI. KSBSI grundades 1992 och dess ledare blev fängslade och förföljda under diktaturen. I dag organiserar KSBSI fackliga organisationer i de flesta av Indonesiens provinser och är den tredje största konfederationen.

Under senare tid har samarbetet mellan de olika fackliga grenarna något förbättrats. När regeringen 2010 presenterade ett nytt förslag till socialförsäkringslag formulerade de stora fackliga rörelserna en gemensam kritik.

På nationell nivå finns ett antal olika trepartsorgan - bland annat för lönefrågor och konflikter på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsdepartementet har valt ut tre fackliga organisationer som ska vara representerade i organen - KSPSI, KSPI och SBSI. En annan betydelsefull grupp är det fackligt konsultativa rådet kopplat till parlamentet. Även i detta är numera bara tre konfederationer aktiva - KSPSI, KSPI och SBSI. Kollektiva avtal förekommer i princip endast på företagsnivå. Men i de flesta företag finns inga avtal alls.

Den största fackliga strejken i världen 2013 ägde rum i Indonesien. Under månadsskiftet oktober-november strejkade över 1,5 miljoner arbetare. De krävde en 50-procentig höjning av minimilönerna, en hälsoförsäkring som omfattar alla anställda, lagar som förhindrar ökningen av osäkra jobb i samband med outsourcing och ett starkare skydd av hushållsarbetare. I staden Bekasi på västra Java angreps de strejkande arbetarna av kriminella gäng. Enligt de fackliga organisationerna var gängen betalda av antifackliga arbetsgivare. 17 arbetare blev knivskurna och skadades allvarligt.

I november 2015 skedde ev de största demonstrationerna i landets historia då flera fackliga organisationer protesterade i Jakarta mot regeringens förslag till nya minimilöner. De fackliga organisationerna krävde en större höjning av minimilönerna. De fackliga protesterna möttes med våld från polisen och 26 fackliga aktivister greps, däribland generalsekreteraren för KSPI och ledande företrädare för metallfacket FSPM. De fackliga aktivisterna hölls fängslade i väntan på rättegång. Efter ett domstoldbeslut i november 2016 frikändes och frisläpptes dock samtliga aktivister. Den indonesiska fackföreningsrörelsen firade utslaget och beskrev det som en stor "seger" för den indonesiska fackföreningsrörelsen.

Repression och övergrepp mot fackligt aktiva har dock fortsatt. Det är vanligt att anställda nekas rätten att organisera sig fackligt och att det inte får sluta kollektivavtal. Särskilt utsatta är tillfälliga kontraktsarbetare och anställda i outsourcad verksamhet. 

Fackliga organisationer: 

Fackliga centralorganisationer: KSPSI, KSPI, CITU, KSBSI med flera. Två organisationer tillhör världsfacket ITUC: KSPI och KSBSI.

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken. Indonesien har ratificerat alla ILO:s kärnkonventioner, men i realiteten är det vanligt med repression mot facklig verksamhet.

I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av Indonesien:

Senast uppdaterad: 

December, 2019, Mats Wingborg. 

För mer info kontakta info@uniontounion.org. För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och nyhetssajten LabourStart.

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.

Facket i världen

I Union to Unions databas Facket i Världen kan du hitta information om arbetsmarknaden och den fackliga situationen i 144 låg- och medelinkomstländer. Databasen uppdateras kontinuerligt för att det ska finnas uppdaterad information på svenska om facket runt om i världen. Du kan också läsa om de svenska fackens utvecklingsprojekt