Guyana

Guyana blev självständigt 1966 och är en svag statsbildning präglad av starka motsättningar mellan landets två största etniska grupper, de indiskättade och de som har afrikanskt påbrå. Landets stora naturtillgångar utnyttjas dåligt på grund av undermålig infrastruktur. Samtidigt gör grannländerna anspråk på stora delar av Guyanas territorium.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
214 969 km²
Huvudstad
Georgetown
Språk
Engelska
Ratificerade kärnkonventioner:
29, 87, 98, 100, 105, 111, 138, 182

Arbetsmarknad och ekonomi: 

Ekonomin bygger till stor del på utvinning av mineraler som guld, bauxit och diamanter och på senare år har även olja- och gas-fyndigheter i havet börjat exploateras. Jordbruket är uppbyggt kring odling av socker och ris som exporteras. Runt en tredjedel av arbetskraften är verksamma i den informella sektorn.

Den fackliga situationen: 

Lagstiftningen garanterar alla löntagares rätt att bilda och gå med i fackföreningar och rätten till kollektiva förhandlingar. Den fackliga verksamheten motarbetas dock av staten som sätter förhandlingarna ur spel i offentlig sektor medan olagliga avskedanden i privat sektor sällan straffas. Cirka en tredjedel av arbetarna är med i facket. Majoriteten av dessa återfinns inom den offentliga sektorn och de statliga företagen. Offentligt anställda inom så kallade nyckelsektorer har rätt att strejka om de ansökt hos arbetsministeriet och om en grupp arbetare kvarstår i tjänst för att sköta de mest akuta ärendena.

Fackliga organisationer: 

Fackföreningsrörelsen är svag även om en dryg femtedel av arbetskraften är organiserad. De två största centralorganisationerna är Guyana Trade Union Congress (GTUC) och Federation of Independent Trade Unions of Guyana (FITUG).

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av landet:

ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
ILO 138 – Minimiålder för arbete
ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete

Senast uppdaterad: 

Augusti 2019, Johan Schmidt
För mer info kontakta info@uniontounion.org.

För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.

Facket i världen

I Union to Unions databas Facket i Världen kan du hitta information om arbetsmarknaden och den fackliga situationen i 144 låg- och medelinkomstländer. Databasen uppdateras kontinuerligt för att det ska finnas uppdaterad information på svenska om facket runt om i världen. Du kan också läsa om de svenska fackens utvecklingsprojekt