Bolivia

Bolivia präglas av att landet domineras av ursprungsfolk, som utgör cirka två tredjedelar av befolkningen. Efter århundraden av marginalisering av majoriteten valdes 2006 Evo Morales som tillhör aymarafolket, till president. Landet fick en ny författning 2009 som definierar Bolivia som en pluri-nationell stat och staten fick kontroll över landets viktigaste naturresurser. Ett decennium av god tillväxt och sociala reformer har minskat fattigdomen i landet men samhället är fortfarande djupt splittrat. Efter Morales avgång i slutet av 2019 har polariseringen ökat.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
1 098 581 km²
Huvudstad
Sucre, formell huvudstad. La Paz administrativ huvudstad
Språk
Spanska, quechua och aymara
Ratificerade kärnkonventioner:
29 - 87 - 98 - 100 - 105 - 111 - 138 - 182

Arbetsmarknad och ekonomi: 

På 1900-talet gav enorma tenngruvor arbete åt tusentals människor och Bolivia var världens näst största producent av tenn. 1985 kollapsade världsmarknaden för tenn, många gruvor stängdes och ekonomin hamnade i fritt fall.
På 1990-talet upptäcktes enorma naturgasfyndigheter och gasen blev snabbt landets nya, stora exportinkomst. När Evo valdes till president nationaliserades gasindustrin och tack vare höga priser på gas ökade statens intäkter markant. På senare år har även gruvnäringen återhämtat sig och sammantaget har ekonomin växt och BNP/capita fördubblats sedan 2006. Bolivia är dock fortsatt ett av de fattigaste länderna i regionen.
Den formella arbetslösheten är låg men en majoritet av befolkningen arbetar inom den informella sektorn eller är självförsörjande småbönder.

Den fackliga situationen: 

I landets nya författning ges omfattande skydd för rätten att organisera fackföreningar och förhandla kollektivt. Även jordbruksarbetare och egenföretagare har strejkrätt och rätt att bilda och gå med i fackföreningar.
Det krävs 20 personer för att bilda en fackförening. Arbetsmarknadslagen tillåter bara ett fack per företag och kräver stöd av minst 50 procent av de anställda. Lagen nekar statstjänstemän föreningsrätt, med undantag för anställda inom hälsovård, utbildning och oljeindustrin.
Cirka en fjärdedel av arbetskraften är organiserad i fackföreningar men den stora informella sektorn gör det svårt att öka medlemsantalet.

Fackliga organisationer: 

1952 gick Bolivias olika fackföreningar samman och bildade centralorganisationen, Central Obrera Boliviana (COB) som organiserar löntagare, småbönder, studerande, gatuförsäljare och kvinnoorganisationer. COB domineras av industriarbetarna, vars främsta företrädare fortfarande är gruvarbetareförbundet Federación Sindical de Trabajadores Mineros de Bolivia (FSTMB) trots sektors försvagning. COB är inte medlem i väldsfacket ITUC.
Fackföreningsrörelsen har varit en av Evo Morales starkaste allierade även om flera konflikter och strejker skett i protest mot regeringens politik. Efter den politiska krisen i slutet av 2019 som kulminerade med Morales avgång, har COB varit en ledande kraft i motståndet mot den nya regeringen. 

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.

I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av landet:

ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
ILO 138 – Minimiålder för arbete
ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete

Senast uppdaterad: 

December 2019, Johan Schmidt
För mer info kontakta info@uniontounion.org.

För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.

 

 

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
3 - Trade rights index 3 short
Läs mer
3 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 3 betyder att det sker regelbundna kränkningar.

Facket i världen

I Union to Unions databas Facket i Världen kan du hitta information om arbetsmarknaden och den fackliga situationen i 144 låg- och medelinkomstländer. Databasen uppdateras kontinuerligt för att det ska finnas uppdaterad information på svenska om facket runt om i världen. Du kan också läsa om de svenska fackens utvecklingsprojekt